|
Folk som tror att krigföring är något som
följer instruktionsböckerna och jurister som tror
att det finns en heltäckande lagparagraf för varje
nödsituation skulle ha mycket att lära av att komma
ut till de yttersta frontlinjerna i kampen mot brottslighet
och socialt elände.
Jag skall avsluta genomgången av mina olagligheter
med att berätta om ett par episoder, där jag av
omständigheterna tvingades till olagligheter för
att vara riktigt laglig i vad jag uppfattar vara lagstiftningens
djupaste anda.
Under Norrmalmstorgsdramat 1973, då Janne Olsson med
benäget bistånd av Clark Olofsson höll fyra
banktjänstemän som gisslan och svenska folket i
ett strupgrepp under sex dygn, var jag stockholmspolisens
psykiatriske konsult och rådgivare i psykologisk krigföring.
Om allt detta skall jag så småningom förhoppningsvis
få tid att berätta utförligt i annat sammanhang.
För dagen skall jag bara avslöja en liten episod,
då jag gick till motattack och gastkramade de båda
okonventionella bankkunderna.
Sedan den k-pistbeväpnade Janne tagit Clark och gisslan
med sig in i valvet för sömn och nattskydd och en
polisman påpassligt smugit sig fram och låst valvdörren
utifrån, kom förhandlingarna med Janne och Clark
över i ett lugnare skede: Initiativet hade plötsligt
övergått från rånaren till polisen.
Snart stod det klart att vi hade tillgång till en fungerande
telefonlinje ned till valvet, men därifrån kunde
också rånaren och hans pressombudsman Clark till
en början lämna fortlöpande rapporter till
Sveriges Radio och tidningsredaktionerna, och en förskrämd
bankflicka ur gisslan kunde nå ända fram till statsministern
och skälla ut honom för att han inte lät rånaren
och Clark sticka med de redan överlämnade pengarna
och de omtumlade flickorna mot nya djärva mål.
När jag fick den första telefonkontakten med valvet
och Clark svarade, så fortsatte vi det samtal vi hade
haft, innan Clark hade släppts ned i valvet. Men situationen
var nu en helt annan; jag behövde inte längre vädja
om förståelse, bistånd och medverkan utan
jag var nu i position att ställa ultimativa krav. Mitt
budskap blev mycket enkelt och lättbegripligt, men varken
Clark eller jag har någonsin avslöjat kärnfrågan,
Clark kanske för att visa att han behandlade gisslan
väl av ren människokärlek, jag för att
jag inte var på det klara med om jag hade begått
något brottsligt eller enbart varit slug och rak.
Den psykologiska analysen av belägringssituationen,
parternas ambitioner och möjligheter och alla relevanta
omständigheter talade entydigt för att rånaren
skulle bli tvingad att kapitulera, eftersom han varit oklok
nog att placera sig i en schack-matt-position. Men för
att skaffa mig en extra säkerhetsmarginal tog jag chansen
att utnyttja direktlinjen för några kärnfriska
synpunkter till Clark, helt på egen hand och improviserat
på stunden, innan bandinspelningen hade blivit installerad.
Jag deklarerade:
- Clark, nu ska du sätta dig ned och lyssna djävligt
noga, för det jag har att säga nu är helt avgörande
för er alla där nere: Du ska ha klart för dig,
att om ni skadar någon av gisslan så kommer ni
inte ut levande ur banken: Då kommer det med största
sannolikhet att gå ett par skott av våda här
i slutskedet; det är jag alldeles övertygad om.
Clark, som var helt införstådd med spelets regler,
svarade blixtsnabbt och helt utan förvåning:
- Ja, det har jag nog fan fattat, det kan du vara förvissad
om.
Därmed var saken klar. Genom en väl avvägd
och doserad portion olaga hot hade jag pressat fram det besked
som jag behövde för att veta att händelserna
skulle gå på räls fram till slutstationen.
Det lär finnas något som heter nödvärnsrätt.
Nu är jag inte juridiskt skolad, men jag tror att en
skicklig advokat nog skulle kunna utverka en laglig tillgift
även för ett grovt olaga hot i ett trängt läge
och få det till en vänlig omtanke om rånarens
liv och hälsa. Vi måste vara rädda om varandra:
Utan fantasifulla rånare tillkommer naturligtvis inga
verkligt stora polisbragder.
Den andra operationen utan lagligt stöd var en ren lushistoria.
Vid mitten av 70-talet hade en stor del av våra svårt
nedgångna och alkoholiserade uteliggare fått klädlöss,
som snabbt spred sig från person till person i de källare,
uthus och prång som tjänade som tillfälligt
nattlogi. Det var en blandning av svenska och finska "gubbar"
i 40-50-årsåldern, hårt märkta av många
års dagligt drickande och en nykterhetsvård som
passiviserats i avvaktan på den pseudoradikala reform
som skulle innebära nykterhetsvårdslagens definitiva
avskaffande.
Dessa sociala haverister på evig drift i storstadsvimlet
brukade vintertid tillbringa dagarna inomhus på olika
T-banestationer. Några spelade dragspel och skrålade
sjömansvisor med spruckna röster och tjänade
en slant på det, de flesta viggade "en spänn
till fika" av smått skrämda eller generade
svenssöner i trafikjäktet.
Socialvården hade för länge sedan tagit sin
förlamade hand från dessa de fattigaste av de fattiga,
eftersom de inte visat något intresse för psykoterapeutiska
samtal eller andra typer av andliga besvärjelser inom
alkoholistvården.
Behandlingsansvaret hade i stället i praktiken överförts
till hälsovårdsnämnden och renhållningsverket.
Problemet var nu reducerat till att gubbarna inte ens visade
något intresse av att bli avlusade. Visserligen kunde
hälsovårdstjänstemännen ibland få
med sig enstaka gubbar till rengöring, men efter några
dagar var de återigen nerlusade.
Gubbarna hade nog lämnats åt sitt eländiga
öde om det inte varit så att de också lusade
ned T-banevagnar, ambulanser, polisbilar och stundom taxin
till Systembolaget. I ett hygienmedvetet land som Sverige
vill ambulansmän, poliser och taxiförare inte bli
nerlusade i tjänsten, så något måste
göras åt arbetshygienen och kanske också
för de vanliga resenärernas skull. Lagstiftarna,
som själva säkerligen aldrig haft klädlöss,
hade emellertid inte kunnat förutse en situation som
denna, och man hade därför inte givit samhället
någon befogenhet att avlusa luskungar som själva
sällan var tillräckligt nyktra för att "känna
för saken".
Poliserna var förtvivlade och rusade omkring förbannade
och nervöst kliande i fyllarresterna. En polisman i ledande
ställning blev så desperat att han rådfrågade
tjänstgörande polisläkare om "vad fan
ska vi göra med lusgubbarna?". Redan som tolvårig
stigfinnare i Norrtälje scoutkår i början
av 30-talet hade jag fått lära mig grundregeln
att om terrängen och kartan inte stämmer överens
så är det terrängen som skall gälla.
Mitt råd blev därför kort och lakoniskt: Samla
ihop alla lusgubbar i en enda samordnad operation och avlusa
dem alla på en gång.
Så blev det också. De otroligt smutsiga och stinkande
T-spritsgubbarna infördes till polishuset, skrubbades
rena i grundliga bad och utrustades omgående med nya
kläder och skor. Efter några timmar var proceduren
med gubbarna klar och poliserna kunde avlusa sig själva.
Gubbarna fick en skjuts tillbaka till T-centralen och verkade
glada och tacksamma, när de nu väl stod inför
fullbordat faktum.
Någon JO-anmälan för rättsövergrepp
och olaga frihetsberövande har ännu inte inkommit,
men det kanske inte är för sent. Jag vet inte hur
lång preskriptionstiden är för pådyvlad
avlusning.
Eftersom man inom Rättshaveriska Sällskapet och
Svenska Paranoikerförbundet nog har svårt att tänka
sig avlusning mot folks egen vilja kunde man kanske börja
arbeta för en lag som föreskriver uttryckligt myndighetstillstånd
för innehav av klädlöss. Om sedan tillståndsgivningen
hanteras med restriktivitet borde man den vägen kunna
uppnå önskad samhällshygienisk effekt utan
integritetskränkande klappjakter och lusupptåg.
Efter dessa upprörande händelser för ett drygt
decennium sedan har jag nog inte varit ute i lagens marginaler,
frånsett ett tillfälle då jag i stark medvind
och kraftig nedförsbacke kom att överskrida hastighetsbegränsningen
med tre kilometer. Därför får denna självplågarserie
till allas lättnad härmed förklaras avslutad.
|
